Nu ska jag återkomma till det jag skrev på facebook om
det som hände mig en torsdag i slutet på Februari.
Det är så att jag ska fylla år och vi är
fyra kompisar som har hållit ihop i många år. 1990 åkte vi Vätternrundan tillsammans
första gången.
Det var nog så det började, men vi kände ju varandra
sedan tidigare. Det är lite konstigt att alla tre heter Anders.
Vi kan kalla dem AB, AJ och AN.
Jag kommer från Storfors och det gör två stycken av de
andra också, AJ och AN. Den tredje, AB, bor i Göteborg.
Hela historien började med att min dotter Pernilla ringde
mig och undrade om jag kunde följa med henne till Linköping 19 februari. Hon
skulle skjutsa sin dotter dit och var rädd att det skulle bli dåligt väglag.
Ja det är klart att jag följer med dig, svarade jag
naturligtvis.
Sedan hade min sambo Gudrun talat med Pernilla och de
hade bestämt att hon också skulle följa med. När vi kom hem skulle vi gå ut och
äta tillsammans. Så långt var allt väl.
Jag ringde Pernilla och kollade om det var klockan 9.00
eller 10:00 vi skulle var hos henne. Klockan 10:00 var det.
Gudrun sa att jag var tvungen att ta med mig lite
bättre kläder och skor! Varför det sa jag? Om vi går på en restaurang kan vi väl
klä upp oss lite, sa hon.
Ja, ja, sa jag, och gjorde som hon sa.
Vi skulle hämta en bok i AN´s brevlåda som Gudrun hade
lånat av hans sambo. De bor bara 200 meter från Pernilla.
Klocka var 3 minuter i 10:00, och när vi kom dit var
AN hemma. Vad fan är du hemma, sa jag? Jag ska på kurs, svarade han.
Men ni kan väl komma med in en stund, säger han! Nej,
för fan, vi ska vara hos Pernilla kl 10:00! Men Gudrun hänger på. Jo, en stund
hinner vi väl.
Och som vanligt komma för sent, tänkte jag.
Så vi går in och vem sitter inte där? Jo, AJ! Vad fan
gör du här? Vi ska på kurs, säger han också.
De har ju samma yrke så det var väl rimligt att det var
så och att de åker tillsammans.
Nej! Nu måste vi iväg, vi ska till Linköping, sa
jag! Men då säger AN: Du ska inte till
Linköping du ska med på kursen!
Då föll polletten ner!
Vi packade in oss i ANs bil och far. Det blev till buss
station i Storfors.
Och efter en stund kommer det en buss, som det står
Cinderella på en skylt i framrutan på. Aha! Åland, tänkte jag.
Uppehåll för mat i Arboga .
På bussen säger AN och AJ att det var synd att inte AB
kunde följa med. Han skulle på kurs på riktigt.
Till slut står vi där i Stockholm på terminalen. Vi
fick vänta lite medan chauffören hämtade våra biljetter.
Men vad ser jag då? Jo! Där står AB! Helt plötsligt,
mitt ibland oss!
Där blev jag lurad igen.
Det blev en mycket trevlig resa som man inte glömmer.
Buffé på båten.
Det visade sig att det var många som var inblandade i
”sammansvärjningen” mot mig.
Med det vill jag tacka 3*Anders, Gudrun och Pernilla för
allt de gjort, för att det skulle bli en upplevelse för mig!
Per.
