Frustrerad och Knölig

 

Onsdag  14/12 2022

I dag skulle jag reparera skrivbordet, den utdragbara skivan som tangentbordet ligger på har släppt på ena sidan. Enkelt att fixa, om man vore lika smidig som när man var 20 år och inga andra skador efter alla år. Jo jo, i med skruven och på med skruvdragaren så är det klart. Så tänker mitt huvud också, men så enkelt är det inte. Först leta fram skruv, hittade den som har suttit där. Hålet förstort naturligtvis eftersom den hade ramlat ner, leta fram en ny skruv lite grövre och längre vore ju bra. Hittade ingen, fick bli en plugg med samma skruv som förut trodde jag. Jobbet ju vara enkelt att fixa trodde jag. Nu börjar det, ner på golvet in med pluggen i ett hål som jag inte ser utan att få lite bättre ljus, tappar naturligtvis pluggen får försöka få in den igen. Nu har jag fått i pluggen bara i med skruven och på med skruvdragaren. Upptäcker att det inte var samma skruv som jag ska sätta i som satt där förut, bittsen passade naturligtvis inte på skruven. Då får man häva sig upp från golvet och leta fram en som passar. Ner igen och upp med skruven och på med skruvdragaren, vad händer då? Tappar skruven från dragaren precis när jag sätter in den i pluggen, leta reda på skruven in i pluggen med handkraft den här gången först och sedan på med skruvdragaren. Nu sitter skivan fast på undersidan skrivbordet igen. Och jag ska försöka komma upp från golvet. Nu är hela projektet klart, men har man varit lite smidigare och inte så ”knölig” då hade det varit gjort på 5 minuter högst. Jag blir så frustrerad när det inte fungera som förut, jag vet om mina begränsningar även om jag har planerat i minsta detalj så kan det skiter sig på att tappa en skruv. Det är sådant man får leva med, jag vet ju att jag är tung och det gör ju sitt till att man är osmidig. Sedan att ena armen inte räcker till, och att det gör rysligt ont i knäet efter skadorna när jag ska stå på knä. Det är saker som man inte tar med när man räknar ut hur jobbet ska utföras. Nu sitter skivan på platts, och nu glömmer vi denna tokiga episod.

Jag är bättre från corona med orkeslös, var ute lite och gick med Morris igår. Det var kallt som tusan när jag har varit inomhus i 13 dagar, men jag hade klätt mig bra så jag frös inte. Nu har min dotter fått covid också, jag har inte smittat henne. Vi har inte träffats sedan vi kom hem från Spanien, det var efter det jag blev sjuk. Hennes make jobbar uppe i Idre, Han åkte upp på söndagen. På måndagen började han få feber och må dåligt. jag sa till min Gudrun, skulle inte förvåna mig om hans arbetsgivare ringer och frågar om jag kan åka upp och hämta honom. Jag har lovat att honom att är det något jag kan hjälpa till med så är det bara att du ringer. Han var så snäll när vi fick ställa in bussen på hans åkeri som är inhägnat. Det blev inte så, när jag talade med dottern var Mickes son på väg upp för att hämta honom redan.

//Per