Morbror Erik

Mina tankar i dag rör min morbror Erik. I fredags var vi till Lungsunds kyrka och tog avsked av Erik.

Han blev 83 år, jag brukade ringa till honom ibland och höra hur det var med honom. Det uppskattade han att jag gjorde berättade min kusin Solveig, Eriks dotter alltså. På den tiden när jag bodde hemma hos mina föräldrar brukade moster Greta och Erik vara hem till oss på eftermiddagskaffe nästan varje helgerna. Jag kommer ihåg deras stora hund som de inte tig med in hos oss, den fick sitta kvar i deras bil då. Men jag kunde inte låta bli att reta den när man gick förbi bilen. Det var ju inte konstigt att han blev vansinnigt arg, det fick jag sota för när jag skulle åka ner till där Greta och Erik bodde. Farsan var där och hjälpte Erik att såga ved, och jag skulle cykla ner dit. De brukade stänga in hunden när vi var där så jag tog för givet att den var det denna gången också. Men så var inte fallet, när jag kommer cyklande ner mot deras hus möter jag en stor hund som raggen står rakt upp på. Det blev ett bett i låret, jag stannade, hunden står bredvid och morrat. När jag försökte flytta mig då gick den emot mig igen, det var bara att stå still till Erik kom och hämtade den. Efter det retade jag aldrig den hunden och ingen annan hund heller förövrigt, det var en läxa som titer kvar i huvudet. Min moster Greta gick bort för många år sedan alldeles för tidigt. Erik kämpade på, han bodde kvar i deras hus ganska länge efter att Greta hade gått bort. Han flyttade in i en lägenhet i Storfors som han trivdes med. Han körde inte bil längre, då var det smidigt att bo bara några hundra meter från affären. Sista tiden tyckte han att det räcka, han tyckte att han hade gjort sitt i livet. Det var tråkigt när jag hörde det, han ville inte ära det smakade inte tyckte han, och inte se på TV eller lyssna på radion. Han blev naturligtvis svagare för varje dag när han inte fick i sig någon mat. Han kom in på sjukhus och fick närings dropp, då piggnade han på sig och kom hem till ett tillfälligt boende.  Han hade fått ett eget boende en bit därifrån, men han trivdes på det tillfälliga så bra så han ville inte flytta. Han fick vara kvar på det tillfälliga boendet till hans sista dag i livet. För mig är det en stor saknad, det var jätte roligt att prata med Erik om gamla saker. Eriks föräldrar kommer jag mycket väl ihåg, Karl och Anna Svensson i Kärret. Karl var en snäll man tyckte jag, Anna var nog lite mera barsk tror jag, jag kommer ihåg att jag och någon mer var inne på logen och jag klättrade upp på tröskverket som stod där. I en låda låg det en konstig kniv som användes till att skära av snöret på Neckern innan den släpptes in i tröskverket. När jag stod där uppe och tittade på kniven kommer Anna in på logen, hon blev jätte arg när hon ser mig där uppe på tröskan med kniven i handen, hon skrek tror jag i alla fal, gå ner därifrån unge. Jag blev livrädd, och tänkte att talar hon om för farsan så får jag nog en örfil då. Det var nog efter den gången jag var lite skraj för tant Anna.

//Per