I dag var jag till vårdcentralen och tog lite prover,
idag var det laktos test. Det skulle kunna vara så att jag inte tål det, efter
som jag får så ont i magen ibland.
Det är bara en km att gå så jag gjorde det också. så
långt var allt som det skulle, men när jag började gå hem igen så gick jag en
annan väg. Jag genade ner mellan husen på en gångväg som var belagd med
betongplattor, men när jag skulle komma upp på en liten plan yta var det ett
steg som var högre än normal steghöjd. Det slutade med att jag dyker på omkull
på den där platån, men jag svimmade inte. Det brukar jag göra om jag slår mig
hårt, det slutade med att jag låg kvar en stund.
Det kommer väl någon tänkte jag som frågar hur jag mår,
nej det kom ingen. När det kändes bättre ringde jag hem så Gudrun kom och
hämtade mig. Jag hörde bilen och krånglade mig upp på platån, då kom det en
kille.
Nu är det bra igen, lite ont i knäet med det går bra.
Jag har funderat några dagar på det här med att man
blir bara äldre och äldre.
Jag minns när man började skolan, här ska jag vara i
minst nio år, det kändes som livstid. Tiden gick och snart skulle man söka
vidare till någon annan skola. Jag sökte el och tele teknisk i första hand, och
i andra hand bygg och anläggning. Jag kom inte in på el och tele, men på bygg
linjen.
Min kompis Tord som hade jobbat ett år på bygge, han sökte
till bygg också och kom in. Det var ju bra tänkte jag då har han lite
erfarenhet och det kan jag också kanske ha lite nytta av.
Vi gick två år på bygg, efter ett år kunde man välja
trä eller beting. Tord och jag valde trä, vi skulle ju bli snickare.
Det blev totalt 12 år på bygge för min del och Tord
jobbade ända till pension, Men nu är han utsliten i både armar och höfter efter
allt bärande och slit som faktiskt det är på byggen, trotts många hjälpmedel för lyft och montering.
Åren rasar på i allt raskare takt, Skolan på nio år som
såg ut att vara livslångt på den tiden går ju i ett nafs nu.
Jag var runt arton år när vi gick på yrkesskolan, på
den tiden höll man på med idrott. Vi orienterade, åkte skidor och cykel.
På sommaren var det orientering nästan varje helg, och
vintern var det lika men då skidtävlingar. Cyklingen började vi inte med för än
vi var i tjugoårsåldern. Vätternrundan som blev första utmaningen. Vi låg i
lumpen båda två och fick träna ganska mycket på eftermiddagarna . Jag har åkt
Vätternrundan åtta gånger till, men har aldrig varit i närheten av min sluttid
den första gången. Nio timmar och fyrtiosju minuter på de trettio milen. Tord
och jag höll i hopp hela vår uppväxt, vi splittrades lite när Tord slutade där
vi jobbade tillsammans. Inte långt efter Tord slutade jag och började med en
Taxirörelse.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess,
nu är vi pensionärer båda två.
Tord bor i Linköping och jag i Filipstad, men vi har
mycket god kontakt med varandra. Vi ringer nästan varje vecka till varandra.
Man känner att man inte är tjugofem längre, allt går
trögare och långsammare. Jag är ju lite ”vingbruten” efter min olycka 2010 det
hjälper väll till att man inte är som förr.
Man undrar vart alla åren från dess att man började
skolan har tagit vägen, för min del rör det sig om sextioett år.
Om man bara tänker på de nio åren plus yrkesskolan två
år framåt istället, då är jag möjligen sjuttioåtta år. Då kan man verkligen
fundera på, lever jag då? Det är ju bara elva år dit, och tiden tycks bara gå
fortare och fortare.
//
Per
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar